lördag 18 januari 2014

Framtida fartyg för marinen, en idé

Hösten 2013 meddelade finska marinen att två enheter i Kiisla-klassen skrotas efter att man inte hittat någon köpare. Det är intressant att Finland haft en ubåtsjaktpatrullbåt mellan mitten på 80-talet till för ca fem år sedan. De tillhörde Gränsbevakningen fram till 2004.

Storleken är klart större än vår Kaparen-klass, och besättningen den dubbla. Vad jag kunnat utröna hade de varken VDS eller andra ubåtsjaktvapen än antiubåtsraket RBU-1200 och sjunkbomber. Detta måste varit en avsevärd begränsning med tanke på de korta räckvidder skrovfasta sonarer har i våra farvatten. Man kan dock anta att de var uthålliga ubåtsjaktenheter och en bra resurs för upprätthållande av finsk territoriell integritet.

Som mitt förra inlägg beskriver tror jag att en realistisk lösning för att kunna anskaffa nya stridsfartyg till marinen vore en billigare plattform än ett flerfunktionsfartyg av större korvettstorlek.

I ett tidigare inlägg resonerade jag kring att om TI gjordes till dimensionerande uppgift för försvarsmakten skulle det bli uppenbart att marinen behöver öka i numerär, särskilt med anledning av stora behov för resurskrävande ubåtsskyddsverksamhet och sjöfartsskydd. Egentligen behövs ökade resurser redan för dagens marina uppgifter.

Jag avser här utveckla resonemanget från TI-inlägget om utförandet av en patrullbåt lämplig för ubåtsjakt i trånga farvatten (inte nödvändigtvis inomskärs, utan snarare "littorals", "brown waters").

Resonemanget bygger på följande antaganden:
  • Förmåga till undervattensstrid är fortsatt relevant de närmsta 25 åren.
  • Incidentberedskap ska upprätthållas över, på och under ytan.
  • Svensk undervattenskompetens är ännu hög sedan 1990-talet och kan fylla en viktig nisch bland de länder som Sverige avser samarbeta med.
  • Ett antal plattformar i kostnadsspektrat 1-1,5 miljarder som byggs under efterhand under ett antal år är intressant, dels ur kostnadssynpunkt (styckpris), dels för att försvarsindustri förlagd till Sverige kan stödjas. Detta bör vara av intresse politiskt och militärt. 
Förutsättningen skulle alltså vara att satsa på en verkligt kompetent organisation för att upprätthålla territoriell integritet. Den rent krigförande förmågan skulle då förslagsvis lösas i samverkan med Nato (medlemskap). Att uthålligt hantera kränkningar och kriser i närområdet samt vid ett krigsfall samordna stridskrafterna med övriga länder i närområdet (Finland, Nato) kunde vara en rimlig ambition för ett land som inte är berett eller förmår att vidmakthålla eller återupprätta ett invasionsförsvar.

Jag föreslår alltså en division om åtta ubåtsjaktpatrullbåtar. Av dessa bör en enhet kunna hållas till sjöss över tid, i likhet med dagens bevakningsbåtar. Det skulle möjliggöra att en kränkande ubåt ständigt skulle riskera att möta en övad, beväpnad och skicklig motståndare. Efter larmning av fler enheter skulle ett starkt förband av kvalificerade enheter kunna avvisa kränkningen. Jag undviker begreppet inomskärs ubåtsjakt, då det lätt leder tanken enbart till miniubåtar, dykarfarkoster och sabotageförband. Detta förband skulle ha god förmåga att verka även utanför baslinjen.

Varför då en patrullbåt?
Skälen är fyra:
  1. Fler-funktionsfartyg är kostsamma per enhet. Enligt kam Engevall kostar en korvett runt 2-3 miljarder styck. Förvisso kan man hävda att de totalt sett blir billigare eftersom man får ut mer funktion per skrov, men när enheterna blir för få blir sårbarheten i kvantitet kännbar.
  2. Bemanningen på ett flerfunktionsfartyg blir omfattande och det kan vara svårt att öva alla funktionerna till tillfredsställande nivå. Exempelvis behöver en Visby-besättning hantera utbildning inom ubåtsjakt, ytstrid, luftförsvar och minröjning. Därtill tillkommer alla stödfunktioner som navigation, manöver, helikopteroperationer, skyddstjänst, samband, underhållstjänst och så vidare. Listan kan göras längre.
  3. Efter att patrullbåt typ Kaparen och flera andra fartygssystem togs ur tjänst lades ner finns få enheter tillgängliga för den ubåtsjakt i trånga farvatten som bedrevs mellan 1982 (Hårsfjärden) och 1992 (Hävringe). Här anser jag att ett förmågeglapp uppstått. Korvetterna har möjlighet att bedriva ubåtsjakt i trånga vatten, men är mer lämpade för territorialhavet utanför baslinjen. Det är också där de behövs bäst (sjöfartsskydd, ubåtsjakt).
  4. Att få relativt sett fler enheter i marinen skulle avsevärt förbättra möjligheten att kostnadseffektivt personalförsörja skolor, staber, teknisk organisation och annan nödvändig kringverksamhet.
En svensk version av ubåtsjaktpatrullbåt skulle förslagsvis ha följande karakteristiska egenskaper:
  • Sensorer, lednings- och sambandssystem: 
    • Skrovfast sonar (HMS) för spaning och klassificering av ekon.
    • Sänkbar sonar (VDS) för att kunna spana under de skikt som uppstår i vattenvolymen när salthalt och temperatur varierar, vilket särskilt är fallet i Östersjön.
    • Spaningsradar för ytmålsspaning, främst mot små mål (master).
    • Elektrooptisk sensor för att kunna spana, upptäcka och identifiera objekt.
    • Passiva sonarbojar.
Samtliga sensorer måste ha fullständig dokumentationsmöjlighet för efteranalys.
    • Ledningssystemet måste vara väl integrerat med övriga ubåtsjaktenheter (korvetter, helikoptrar, minröjningsfartyg) med avseende på dataöverföring.
    • Ett modernt geografiskt informationssystem bör vara integrerat i ledningssystemet för att maximera utnyttjandet av tillgänglig information.
    • Talkrypto för telefoni.
  • Framdrivning:
    • Framdrivningsmaskineriet måste vara tillräckligt tyst för att möjliggöra att man överraskar en ubåt. Samtidigt behöver toppfarten vara minst 20 knop för att kunna genomföra rimligt snabba taktiska och operativa förflyttningar. Det skulle kunna innebära att huvudmaskineriet kompletteras med ett elektriskt eller ett hydrauliskt system med en mycket tyst förbränningsmotor som elförsörjer ett lågfartsmaskineri.
  • Vapensystem:
    • Torped bedömer jag även framöver vara grundläggande för en ubåtsjaktenhet. Erfarenheterna av torpeder producerade i utlandet är inte helt positiva och en torped 46 (nyutveckling) skulle höja insatsförmågan avsevärt på alla aktuella plattformar (korvett, ubåt, hkp 14 och patrullbåt).
    • Kan inte en torped insättas på grund av djupförhållanden, insatsregler eller liknande bör ett framåtskjutande vapen finnas tillhands. Flera av marinens insatser som var närmast att träffa under åttio- och nittiotalets incidenter var med AU-granat (ELMA) och sjunkbomb. Det säger något om spaningsräckvidder och de sätt man får kontakt med främmande undervattensverksamhet. En modern variant av ELMA var ASW-601 som kunde riktas, eleveras och därmed inriktas på sonarkontakten. Den äldre varianten inriktades mot framförpunkt genom fartygsmanöver, en inte helt enkel uppgift.
    • Sjunkbomb. Billigt vapen med hög signaleffekt. För att nå högre träffsannolikhet fälls många bomber av flera enheter. Investeringen begränsas i princip till att sätta en räls på däck och köpa spännband. 
    • Många kommer att argumentera att fartygen måste ha en allmålskanon med tillhörande eldledning. Det är möjligt, men då stiger pris och storlek på besättningen och en del av poängen med idén går förlorad.
  • Övrigt:
    • För att bedriva uthållig ubåtsskyddsverksamhet, kanske uppåt sex veckor med passiv spaning måste besättningen ha drägliga förläggningsförhållanden. Två till fyra-mannahytter, väl tilltagna gemensamma utrymmen (mässar) och möjlighet att gå i tre-skift vid låg verksamhet är exempel på enkla konstruktionslösningar som höjer uthålligheten avsevärt.
    • Bedömt skulle ett fartyg om ca 50 meter och 350 ton kunna härbärgera ovanstående utrustning och medge en besättning på runt 27 man.
      • Chef
      • 2x Vaktchefer
      • 2x Ledningssystemoperatör
      • 2x Radar/stridsledningsoperatör
      • 2x Ubåtsjaktofficer
      • 2x HMS/passiv sonaroperatör
      • 2x VDS-operatör/passiv sonaroperatör
      • 3x Maskinister, inkl Chief
      • 3x Systemtekniker
      • 2x Kockar/sjukvårdare
      • 2x Manöverofficerare
      • 4x Rorgängare/Utkik/EO-spanare
Storleksmässigt hamnar fartygen därmed i närheten av Koster-klassen. Besättningens storlek hålls ned av att det är ett en-funktionsfartyg. Styckpriset borde motsvara ett minröjningsfartyg, enligt kam Engevall runt en miljard SEK. Det tycker jag borde vara en rimlig investering för ett importberoende land av vår storlek.

Uppdaterat 2014-01-21: Jag har blivit uppmärksammad på att jag missat en väsentlig tjänstegren, nämligen systemteknikerna. Lägger till det ovan.

tisdag 7 januari 2014

Fem ytstridsfartyg hos Östersjöns största strandägare?


Som bekant väntar Försvarsmakten på regeringens beslut om modifiering av korvetterna ”Gävle” och ”Sundsvall” till moderniserad korvett samt systerfartygen ”Göteborg” och ”Kalmar” till patrullfartyg. Det har spekulerats i att beslutet skjuts upp för att statskassan ska få tillbaka de medel som Försvarsmakten budgeterar för modifieringarna, eller att regeringen tycker att det räcker bra med fem Visbykorvetter inom ytstridsflottan.
Kan det vara så att så länge HDW (”Karlskronavarvets” ägare) och regeringen inte kommer överens i A26-affären vill man inte lägga andra beställningar på varvet? Det ska bli spännande att en dag ta del av vilka avvägningar som görs och för närvarande omfattas av försvars- och kommersiell sekretess.

Signalerna om ytterligare minskning av antalet enheter i flottan har väckt oro även hos mig. Detta blogginlägg försöker reda ut varför, helt enkelt ett försök att beskriva problematiken med endast fem till sju korvetter i flottan. Slutligen föreslår jag en alternativ strategi för att kunna fortsätta anskaffa fartyg i en ekonomi utan avsevärda anslagshöjningar.
I det fortfarande läsvärda och aktuella gästinlägget ”Flottiljamiral Thomas Engevall om Visbyprojektet och den framtida marinen” från 2012 hos Skipper beskriver den nuvarande konteramiralen vad han kallar ”Fåtalsproblematiken” som följer (mina kursiveringar): 

Vi behöver föra en mer offensiv argumentation över behovet av ett ökat antal ytstridsfartyg jämfört med den numerär på sju fartyg, som nu är den rådande målbilden. Grunden för att kunna föra en sådan argumentation är främst att kunna påvisa ett behov av fartygen för att Försvarsmakten skall kunna lösa de uppgifter som statsmakten ställer. Det är dock tämligen rimligt att anse att vi skall kunna verka i internationella insatser med två fartyg över tiden och samtidigt kunna upprätthålla nödvändig nationell förmåga avseende exempelvis territoriell integritet med fartygsenheter såväl i norra som södra Östersjön samt i västerhavet. Tillkommer sedan hänsyn till modifieringar och större översyner, hamnar vi snabbt i en numerär på 12-15 fartyg. En sådan numerär kan tyckas hög jämfört med sju fartyg, men det är inte så länge sedan dåvarande Chefen för marinen Dick Börjesson uttryckte det som ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle ha en numerär om 36! Genom att dagens låga numerär inte på allvar ifrågasätts, kommer vi att få svårare och svårare att lösa våra uppgifter samtidigt som vi fastnat i ett ersättningstänk, där det inte ses som lönt att på allvar argumentera för ett mer rimligt fartygsbestånd. En allvarlig sidoeffekt av ersättningstänket är också att vi riskerar att låsa oss mentalt till att ersätta de bägge Stockholmskorvetterna med något som är tämligen likvärdigt med Visby. Det kan vara helt rätt att göra så, men det är på inget vis säkert. Andra fartygstyper, med till del andra egenskaper/resurser än de redan befintliga måste också studeras, värderas och debatteras på lika villkor.
Marinens uppgifter ur foldern Marinens utveckling:

”Försvarsmakten ska förebygga och hantera konflikter och krig. Enskilt eller tillsammans med andra länder, myndigheter och organisationer ska Försvarsmakten kunna:
• Försvara Sverige, värna svenska intressen och främja säkerheten genom insatser i Sverige, i närområdet eller globalt.

• Upptäcka och avvisa kränkningar av eget territorium och värna Sveriges suveränitet och nationella intressen utanför territoriet.

• Vid behov stödja övriga samhället.

Marinen ska:
• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.
• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.

• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.

• Till största del utgöras av stående förband.”

Lite kallt krig-nostalgi.
Lejonparten av uppgifterna ovan löste den lätta flottan som var operativ mellan 1985 och ca 2000. Undantaget var de globala uppgifterna. Ytstridsflottan bestod av sex korvetter, tolv robotbåtar och sexton patrullbåtar. Samtliga var bestyckade med sjömålsrobot och en mängd fartyg ingick i ubåtsskyddet. Uthålligheten skapades genom numerär och stödfunktioner. Tröskeleffekten som var en bärande princip i skalförsvaret uppnåddes bland annat genom en hög förmåga att bekämpa fientliga sjöstridskrafter och transporttonnage. Detta möjliggjordes genom god förmåga till snabba operativa förflyttningar mellan olika kustavsnitt, effektiva vapen och övriga system, risktagning och offensivanda.

Underlägsenhet i vapenporté kompenserades med annan kvalité, främst ledningsförmåga, ett självständigt agerande (uppdragstaktik) och samordnade insatser. Dessutom tillkom ett attackflyg med avsevärd numerär spritt över krigsbaser och hopp om eget luftherravälde över egna basområden. Basområdena skyddades av kustartilleriets spärrbataljoner. Kustartilleriet hade egen långräckviddig sjömålsbekämpande förmåga genom Robot 15KA och långskjutande artilleri.
Högkonfliktstrid med fem korvetter
När vi nu verkar går mot en framtid med fem eller sju korvetter bör man ställa sig frågan hur man uthålligt möter kränkningar eller strider mot en kvalificerad motståndare med så låg numerär. Koncentration till ett prioriterat kustavsnitt blir förmodligen svaret, alternativt eller kompletterat med samordning med allierade stridskrafter. Det senare var ju fallet redan under efterkrigstiden, vilket exempelvis Mikael Holmström beskrivit i ”Den dolda alliansen”. Den som kan sjötaktik vet att enstaka enheter sällan är taktiskt relevanta. Normalt krävs alltid förband av enheter, gärna med kompletterande system. Mot allt detta kan man invända att kustförsvarsoperationen är osannolik, på gränsen till otänkbar. Försvarsministern har emellertid själv i sitt svar på Peter Jeppssons interpellation talat om att införandet av sjömålsrobot på version fem höjer effekten av Visby-systemet. Detta uttalande bör kunna tolkas som att uppgiften kustförsvarsoperation kvarstår. Kort sagt, det är oroväckande få enheter i dessa scenarion, även beaktat att Visby har signaturanpassning som trumfkort.

Vidare medför en (för) liten numerär problem redan i fredsverksamheten.
Christer Hägg har förtjänstfullt redogjort för problematiken med för låg numerär i texten Den hotbildsbefriade flottan. Han skriver bland annat om Kanada att ”minst sex ubåtar behövdes för att hålla systemet igång under dess livscykel avseende personal (rekrytering, utbildning, vidmakthållande och karriärvägar) samt teknisk support (varvs- och reparationsresurser, underhåll, reservdelar, modifieringar mm) och samtidigt hålla hög tillgänglighet för operativa uppgifter.” Även stycket om marinhelikoptrar beskriver problematiken med låg numerär. Jag avstår från att försöka skriva något bättre eller ytterligare om detta, Christers text är relevant och välskriven.

Några kommentarer:

Personalförsörjning av marinens olika funktioner med endast fem ytstridsskrov blir ansträngd. När högvakt, egen utbildning, bemanningsuppdrag, GMU-instruktörsförstärkning och annat kräver kommenderingar försvinner stora delar av den kompetens som finns inom ytstridsfartygens olika funktioner. Ju färre fartyg, desto större procentandel. Konsekvenserna av detta har beskrivits av Riksrevisionen.
Hur ska den tekniska kompetensen att utveckla, anskaffa, producera och stödja korvettsystem kunna försörjas med bara fem tekniker i varje befattning? För att ha rätt kompetens i hela systemet inklusive materielverket behöver vi förenklat ha fler än fem andremaskinister, "chiefar", systemtekniska officerare och så vidare.

Hur bygger man (efter successiva försvarspolitiska beslut) upp en förmåga som är så tunn personellt om omvärldsläget anses försämras? Jämför gärna med den stora ansträngning som krävdes för att bygga upp ubåtsskyddsförmågan mellan 1980 och de första åren av 90-talet. Detta med en avsevärt större personalram än dagens.

För fördjupning i och perspektiv på svårigheterna att operera en mycket liten flotta rekommenderas ”Assessment on the proposals for a Scottish Defence Force” på bloggen The Pinstriped line.

Framtidens fartygsanskaffning?

För att vara operativt relevant måste varje förband tillföras modern materiel. Detta är inte unikt för marinen. I foldern Marinens utveckling redovisar Marininspektören sin syn på marinen idag och i framtiden:
”Dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga. Den sjöoperativa helikoptern ska utvecklas till en integrerad del av marinstridskrafterna, främst i ubåtsjakt och ytmålsbekämpning på långa avstånd, men även i sjöövervakning.”

Med tanke på tecknen på politisk ovilja att mönstra fler än fem korvetter börjar realismen i att fartyg, större än Visby, skall beställas av regeringen kännas låg. Kam Engevall beskriver ju också svårigheten att skapa acceptans för de tidskrävande projekt som flera nya, egenutvecklade ytstridsfartyg skulle innebära. Förhoppningsvis kan en förbättrad anskaffningsprocess med kortare leveranstid enligt de premisser som han beskriver förändra detta. Tillsammans med en ökad politisk ambition på materielområdet kan de större fartyg som Marininspektören beskriver komma att bli verklighet. Om inte så blir fallet kunde ett alternativ vara att minska storleken och komplexiteten på de fartyg vi önskar anskaffa.
Även om säkerhet nu och i accelererande grad i framtiden byggs med andra (läs Nato och Finland) kvarstår likväl hävdande av territoriell integritet som en uppgift som knappast kan outsourcas. Det talar för att utveckla system som stödjer hävdandet av territoriell integritet i lägre konfliktnivåer.

Jag har en tid funderat på om vägen inte vore mer framkomlig om man siktade på enklare fartyg men ökad numerär. Närmare bestämt patrullfartyg (med början snarast med modifiering av Göteborg/Kalmar) och därefter en modern plattform utvecklad för undervattensövervakning och –strid. Undervattenskompetensen framhålls ofta som en unik svensk förmåga. Varför inte underblåsa detta faktum med en dedikerad plattform?
I ett kommande inlägg sjösätter jag en idé till en alternativ plattform för att kunna fortsätta nyanskaffa fartyg i en liten ekonomi.