lördag 18 januari 2014

Framtida fartyg för marinen, en idé

Hösten 2013 meddelade finska marinen att två enheter i Kiisla-klassen skrotas efter att man inte hittat någon köpare. Det är intressant att Finland haft en ubåtsjaktpatrullbåt mellan mitten på 80-talet till för ca fem år sedan. De tillhörde Gränsbevakningen fram till 2004.

Storleken är klart större än vår Kaparen-klass, och besättningen den dubbla. Vad jag kunnat utröna hade de varken VDS eller andra ubåtsjaktvapen än antiubåtsraket RBU-1200 och sjunkbomber. Detta måste varit en avsevärd begränsning med tanke på de korta räckvidder skrovfasta sonarer har i våra farvatten. Man kan dock anta att de var uthålliga ubåtsjaktenheter och en bra resurs för upprätthållande av finsk territoriell integritet.

Som mitt förra inlägg beskriver tror jag att en realistisk lösning för att kunna anskaffa nya stridsfartyg till marinen vore en billigare plattform än ett flerfunktionsfartyg av större korvettstorlek.

I ett tidigare inlägg resonerade jag kring att om TI gjordes till dimensionerande uppgift för försvarsmakten skulle det bli uppenbart att marinen behöver öka i numerär, särskilt med anledning av stora behov för resurskrävande ubåtsskyddsverksamhet och sjöfartsskydd. Egentligen behövs ökade resurser redan för dagens marina uppgifter.

Jag avser här utveckla resonemanget från TI-inlägget om utförandet av en patrullbåt lämplig för ubåtsjakt i trånga farvatten (inte nödvändigtvis inomskärs, utan snarare "littorals", "brown waters").

Resonemanget bygger på följande antaganden:
  • Förmåga till undervattensstrid är fortsatt relevant de närmsta 25 åren.
  • Incidentberedskap ska upprätthållas över, på och under ytan.
  • Svensk undervattenskompetens är ännu hög sedan 1990-talet och kan fylla en viktig nisch bland de länder som Sverige avser samarbeta med.
  • Ett antal plattformar i kostnadsspektrat 1-1,5 miljarder som byggs under efterhand under ett antal år är intressant, dels ur kostnadssynpunkt (styckpris), dels för att försvarsindustri förlagd till Sverige kan stödjas. Detta bör vara av intresse politiskt och militärt. 
Förutsättningen skulle alltså vara att satsa på en verkligt kompetent organisation för att upprätthålla territoriell integritet. Den rent krigförande förmågan skulle då förslagsvis lösas i samverkan med Nato (medlemskap). Att uthålligt hantera kränkningar och kriser i närområdet samt vid ett krigsfall samordna stridskrafterna med övriga länder i närområdet (Finland, Nato) kunde vara en rimlig ambition för ett land som inte är berett eller förmår att vidmakthålla eller återupprätta ett invasionsförsvar.

Jag föreslår alltså en division om åtta ubåtsjaktpatrullbåtar. Av dessa bör en enhet kunna hållas till sjöss över tid, i likhet med dagens bevakningsbåtar. Det skulle möjliggöra att en kränkande ubåt ständigt skulle riskera att möta en övad, beväpnad och skicklig motståndare. Efter larmning av fler enheter skulle ett starkt förband av kvalificerade enheter kunna avvisa kränkningen. Jag undviker begreppet inomskärs ubåtsjakt, då det lätt leder tanken enbart till miniubåtar, dykarfarkoster och sabotageförband. Detta förband skulle ha god förmåga att verka även utanför baslinjen.

Varför då en patrullbåt?
Skälen är fyra:
  1. Fler-funktionsfartyg är kostsamma per enhet. Enligt kam Engevall kostar en korvett runt 2-3 miljarder styck. Förvisso kan man hävda att de totalt sett blir billigare eftersom man får ut mer funktion per skrov, men när enheterna blir för få blir sårbarheten i kvantitet kännbar.
  2. Bemanningen på ett flerfunktionsfartyg blir omfattande och det kan vara svårt att öva alla funktionerna till tillfredsställande nivå. Exempelvis behöver en Visby-besättning hantera utbildning inom ubåtsjakt, ytstrid, luftförsvar och minröjning. Därtill tillkommer alla stödfunktioner som navigation, manöver, helikopteroperationer, skyddstjänst, samband, underhållstjänst och så vidare. Listan kan göras längre.
  3. Efter att patrullbåt typ Kaparen och flera andra fartygssystem togs ur tjänst lades ner finns få enheter tillgängliga för den ubåtsjakt i trånga farvatten som bedrevs mellan 1982 (Hårsfjärden) och 1992 (Hävringe). Här anser jag att ett förmågeglapp uppstått. Korvetterna har möjlighet att bedriva ubåtsjakt i trånga vatten, men är mer lämpade för territorialhavet utanför baslinjen. Det är också där de behövs bäst (sjöfartsskydd, ubåtsjakt).
  4. Att få relativt sett fler enheter i marinen skulle avsevärt förbättra möjligheten att kostnadseffektivt personalförsörja skolor, staber, teknisk organisation och annan nödvändig kringverksamhet.
En svensk version av ubåtsjaktpatrullbåt skulle förslagsvis ha följande karakteristiska egenskaper:
  • Sensorer, lednings- och sambandssystem: 
    • Skrovfast sonar (HMS) för spaning och klassificering av ekon.
    • Sänkbar sonar (VDS) för att kunna spana under de skikt som uppstår i vattenvolymen när salthalt och temperatur varierar, vilket särskilt är fallet i Östersjön.
    • Spaningsradar för ytmålsspaning, främst mot små mål (master).
    • Elektrooptisk sensor för att kunna spana, upptäcka och identifiera objekt.
    • Passiva sonarbojar.
Samtliga sensorer måste ha fullständig dokumentationsmöjlighet för efteranalys.
    • Ledningssystemet måste vara väl integrerat med övriga ubåtsjaktenheter (korvetter, helikoptrar, minröjningsfartyg) med avseende på dataöverföring.
    • Ett modernt geografiskt informationssystem bör vara integrerat i ledningssystemet för att maximera utnyttjandet av tillgänglig information.
    • Talkrypto för telefoni.
  • Framdrivning:
    • Framdrivningsmaskineriet måste vara tillräckligt tyst för att möjliggöra att man överraskar en ubåt. Samtidigt behöver toppfarten vara minst 20 knop för att kunna genomföra rimligt snabba taktiska och operativa förflyttningar. Det skulle kunna innebära att huvudmaskineriet kompletteras med ett elektriskt eller ett hydrauliskt system med en mycket tyst förbränningsmotor som elförsörjer ett lågfartsmaskineri.
  • Vapensystem:
    • Torped bedömer jag även framöver vara grundläggande för en ubåtsjaktenhet. Erfarenheterna av torpeder producerade i utlandet är inte helt positiva och en torped 46 (nyutveckling) skulle höja insatsförmågan avsevärt på alla aktuella plattformar (korvett, ubåt, hkp 14 och patrullbåt).
    • Kan inte en torped insättas på grund av djupförhållanden, insatsregler eller liknande bör ett framåtskjutande vapen finnas tillhands. Flera av marinens insatser som var närmast att träffa under åttio- och nittiotalets incidenter var med AU-granat (ELMA) och sjunkbomb. Det säger något om spaningsräckvidder och de sätt man får kontakt med främmande undervattensverksamhet. En modern variant av ELMA var ASW-601 som kunde riktas, eleveras och därmed inriktas på sonarkontakten. Den äldre varianten inriktades mot framförpunkt genom fartygsmanöver, en inte helt enkel uppgift.
    • Sjunkbomb. Billigt vapen med hög signaleffekt. För att nå högre träffsannolikhet fälls många bomber av flera enheter. Investeringen begränsas i princip till att sätta en räls på däck och köpa spännband. 
    • Många kommer att argumentera att fartygen måste ha en allmålskanon med tillhörande eldledning. Det är möjligt, men då stiger pris och storlek på besättningen och en del av poängen med idén går förlorad.
  • Övrigt:
    • För att bedriva uthållig ubåtsskyddsverksamhet, kanske uppåt sex veckor med passiv spaning måste besättningen ha drägliga förläggningsförhållanden. Två till fyra-mannahytter, väl tilltagna gemensamma utrymmen (mässar) och möjlighet att gå i tre-skift vid låg verksamhet är exempel på enkla konstruktionslösningar som höjer uthålligheten avsevärt.
    • Bedömt skulle ett fartyg om ca 50 meter och 350 ton kunna härbärgera ovanstående utrustning och medge en besättning på runt 27 man.
      • Chef
      • 2x Vaktchefer
      • 2x Ledningssystemoperatör
      • 2x Radar/stridsledningsoperatör
      • 2x Ubåtsjaktofficer
      • 2x HMS/passiv sonaroperatör
      • 2x VDS-operatör/passiv sonaroperatör
      • 3x Maskinister, inkl Chief
      • 3x Systemtekniker
      • 2x Kockar/sjukvårdare
      • 2x Manöverofficerare
      • 4x Rorgängare/Utkik/EO-spanare
Storleksmässigt hamnar fartygen därmed i närheten av Koster-klassen. Besättningens storlek hålls ned av att det är ett en-funktionsfartyg. Styckpriset borde motsvara ett minröjningsfartyg, enligt kam Engevall runt en miljard SEK. Det tycker jag borde vara en rimlig investering för ett importberoende land av vår storlek.

Uppdaterat 2014-01-21: Jag har blivit uppmärksammad på att jag missat en väsentlig tjänstegren, nämligen systemteknikerna. Lägger till det ovan.

16 kommentarer:

  1. Kul ide,

    Fast jag föreslår att man inte tänker så mycket på att använda gårdagens teknik. Jag förordar förutättningslös uppgiftsbedömning och alternativ generering utifrån kostnads nyttokalkyler. Du har framfört ett här. Ett annat kan innebära obemmanade system och robotik. Distribuerade sensorer och attackminor ala TMS. Eller skjutna från mindre ribbar som använder externa sensorer för att detektera, klassificera och målinvisa bekämpningsfuntionen.

    HMS och VDS samt ledningssystem m.m blir inte gratis. Ett dylikt patrullnåtssystem kan mycket väl gå på 5 miljarder spänn.

    Vänligen

    Ingenjören

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren. Priset jag angett ovan är styckpris så totalen skulle bli 1 miljard ggr antalet enheter. Autonoma system är intressant, men jag bedömer att man-in-the-loop är lämpligt för alla insatsregelbegränsade operationer.

      Radera
  2. Som sagt jag har inget emot din ide men jag menar att ideer skall bearbetas inom ramen för uppgiften och att det kan finnas alternativa ideer. Just nu är försvaret så anorektiskt att hela idedebatten tystnat och försvunnit. Om det var det politikerna ville med rationalitet och materielförsörjningsstrategi så har de lyckats. Det finns inget outside of the box thinking för det finns ju inga pengar att fantisera om. Det finns inte ens medel att hålla igång det gamla skrotet. En gigantisk utarmning av det en gång intellektuella kapitalet är under slutförande. Intelligenta människor med ideer om framtiden med visioner och ideer är livsfarliga och hemställer om finansiering. Snart är vi borta och problemet är då ur världen.

    Ingenjören

    SvaraRadera
  3. Om enfunktionsfartyget skall ha överlevnadsförmåga behöver det ha luftvärn. Så det behövs sensorer som radar, lätta robotar och gärna en allmålskanon.

    Om vi äntligen skaffar ett litet fartyg i rejält antal vore det väldigt synd om det inte kan användas som sensor för andra system med slagkraft. Detta gör det även lättare att argumentera emot de som vill lasta på sjömålsrobotar, de kan i efterhand göra detta i form av kustartilleriförband med robotar burna av billiga lastbilar. De som analyserar informationen behöver inte befinna sig på fartyget. Dock antar jag att det ändå ökar på besättningen med 2-3 personer.

    Något annat som borde fungera bra är minering med sjunkbomber med andra tändrör, sjunkbombsstora minor, ubåtsjakttorpeder med minprogramvara och torpedstora minor. Här borde det dyra vara så intelligenta minor att fartygets begränsade lastförmåga räcker till meningsfulla mineringar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Minering är absolut en rimlig tillikauppgift, som ju bara beror av räls.

      Gällande lv-förmåga är det kostnadsdrivande långt bortom "mitt" koncept, särskilt om det ska duellera med attackrobotar. Då får vi fregattkostnad utan fregattens alla styrkor. En av poängerna är ju också att bygga TI-fartyg av hög klass, inte i första hand för den högsta konfliktnivån.

      Radera
    2. Det är illa om marinens talrikaste båt inte kan användas under full militär konflikt. Passivt skydd i form av Stealth kostar även det en del i konstruktion och underhåll och det är väl så att man väldigt ofta vill använda radar för att navigera och kolla efter båtar omkring sig vilket är detsamma som att hålla upp en enorm här-är-jag skylt.

      Luftvärn som kan duellera med grupper av attackrobotar vore överdrivet men det kanske är rimligt att båtarna kan gå ifrån att bli bonusmål för helikoptrar och flygplan som har akanammunition över till att bli något som fienden helst planerar för att flyga runt. Teknikoptimist som jag är tror jag att luftvärn inte behöver vara tokdyrt.

      Radera
  4. När vi ändå är inne och pratar sensorer, kan man ju lägga till ett någorlunda kompetent tekniskt/taktiskt signalspaningssystem. Med ett bra ledningssystem och bra kommunikationsmöjligheter mellan fartygen, behöver inte heller riktningsnoggranheten vara superb, utan krysspejling mellan fartyg eller landbaserade stationer borde räcka.

    SvaraRadera
  5. Roligt att få läsa om lite nya idéer rörande materiel! Jag låter gärna andra diskutera storlek, beväpning etc men sensorer vill jag gärna kommentera eftersom det är ett roligt område. Skall man ha ett fartyg för dessa uppgifter är det värt att titta djupare på området lasersensorer. Det börjar nu finnas system som kan avbilda objekt i 3D låt vara på bara kilometers avstånd men mot små mål på ytan och på öar är det riktigt effektivt. Kombineras detta med en laser som spanar varvet runt för att hitta annan optik och och då både indikera och störa densamma då har vi ett system som blir effektivt mot div.farkoster och objekt nära vattenytan. Man kan själv testa effekten av det senare själv genom att försöka titta med en kikare mot en linsen på en bildkanon som är igång.

    Förvaltare Håkan Lindberg.
    SSS

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det jag tror är viktigast när det gäller sensorer är att äga källkoden till analys och ledningssystem och ha långsiktiga avtal med leverantörer eller egen anställd personal som kan vidareutveckla mjukvaran och integrera ny hårdvara. Då slipper man betala en arm och en fot för modifieringar, laborerande med nya sensorer och integration av dem.

      Har man utvecklat ett kvalificerat system för säg Visby kostar det sedan en bråkdel att vidareutveckla det för den föreslagna skeppsbrotts-serien av ubåtsjaktsfartyg. Om man äger det man har köpt...


      Radera
  6. Jag är lite nyfiken kring det du benämner Sänkbar sonar (VDS). Är det en släphydrofon eller något som mer liknar de hydrofoner man har på helikopter? För släphydrofonen är ju ett utmärkt verktyg, om den är förenlig med våra trånga och grunda vatten.

    Love Alm
    lovealm.wordpress.com

    SvaraRadera
  7. Visst är det en släphydrofon. Skillnaden mot hkp-sonaren är att den kan dras genom vattnet. Sådana finns på våra korvetter och fanns även på patrullbåt, således inget nytt under solen. VDS betyder för övrigt variable depth sonar.

    SvaraRadera
  8. Alternativ beväpning kunde ju vara en Mistral Tetral med en vikt på 600kg och eller Mauser MLG-27 med en vikt på 850kg. Även den nya 40mm Bofors mk4 väger bara lite över 2ton. //Rune

    SvaraRadera
    Svar
    1. De moderna pjäserna och vapenstationerna är relevanta på många örlogsfartyg.

      Radera
  9. Borde kunna vara mindre, Kaparen hade 22 mans besättning varav två i 57mm kanonen. Tex en automatisk 40mm utan bemanning och kanske några gubbar extra för skrovsonar så att den kan bemannas samtidigt som VDS så borde man ändå hamna på ung samma. En syte räckte där, mer än två ska väl inte behövas nu?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Flera av Kaparenklassens befattningar dubblerade som exempelvis AO-VSLO. Vidare har moderna fartyg avsevärt mycket mer elektronisk utrustning som kräver utbildning, kompetens och tid. Enbart GMDSS-utrustningen tjänar som exempel. I min bemanningslista har jag velat maximera just funktionen undervattensstrid, för att vara lojal mot konceptet patrullbåt för ubåtsjakt. Därav också ingen pjäs, då det krävs "man-in-the-loop", underhållsresurser erfordras. Vidare höjer en pjäs tyngdpunkten, innebärande ett mer tungdrivet skrov och därmed högre kostnader för mina specificerade fartresurser. Strid mot ytmål och luftförsvar löser andra enheter (Nato, FV, korvetter, ubåtar) i denna idé.

      Radera
  10. Bofors 40 mm Mk4 är framtagen just för att vara ett ekonomiskt allmålspjäs alternativ med god effekt för pengarna. Den ger dessutom ett litet "avtryck" i form av att pjäsen liten med reducerad radarmålyta, helautomatisk, har liten magnetisk påverkan och kräver ingen djup vapenbrunn. Att inte använda denna på ett ubåtsjaktfartyg på 350 ton tycker jag är väldigt dumt. Kostnaden för radareldledning kan hållas nere genom att man använder sikten från skrotade patrullbåtar och renoverar dessa på samma sätt som på Koster fartygen.

    SvaraRadera