Stödfartyg till Norge - några kommentarer

På den nya norska bloggen "Forsvars- og sikkerhetsbloggen" redovisas den beställning av ett större stödfartyg (eg. underhållsfartyg) som Norge gjort och som beräknas levereras under 2016. Det är en affär på runt 1,3 miljarder norska kronor, en ansenlig summa.

Det verkar också vara ett mycket kapabelt skepp som levereras och som både norska marinen och andra mariner kommer att ha stor nytta av. För att effektivt operera med fregatter (Norge har fem enheter) behöver man en bunkerförmåga som kan flyttas närmare operationsområdet än närmsta rimligt säkra hamn. Fregatterna kan operera varhelst det behövs och utgör exempelvis stommen i de internationella styrkor som tryckt ner piratverksamheten utanför östra Afrika. De stora ytor som skall övervakas där innebär att ett fartyg som kan bunkra fregatter till sjöss är en avsevärd faktor för att maximera effekten från varje enskild fregatt. Självklart kan olika nationers fartyg bunkra från samma enhet, innebärande att det kan räcka med en tanker i området för att drivmedelsförsörja ett större antal (6-8) fregatter. Samma princip gäller naturligtvis i Norska havet och Barents hav.

Sjukvårdskapacitet för 48 patienter, landningsmöjlighet för (tung) helikopter och förläggningsmöjligheter för 116 personer utöver ordinarie besättning är egenskaper som borgar för ett användbart fartyg.

Bloggen tar också upp problem med att bemanna de fem fregatterna (även korvetter och minröjningsfartygen) och ställer sig frågan om detta fartyg kan förvärra tillgängligheten på befintliga plattformar, sannolikt p.g.a. att fartyget måste bemannas över tiden.

Några kommentarer: 

Vissa anser att svenska marinen bör anskaffa fartyg av fregattstorlek, bl.a. för att lösa uppgifter på världshaven, men även för att de anser att kapaciteten är hög på ett så stort fartyg. Det rör sig då om sjöduglighet, möjlighet till "äkta" ombordbasering av helikopter, kraftfulla sensorer och vapensystem. De ökade logistikkrav i en flotta med större skepp illustreras dock väl av blogginlägget, likaså problem relaterade till personalåtgången. Jag är också tveksam till att fregatter skulle höja svenska marinens operativa effekt jämfört med en lättare flotta (med relativt sett fler enheter). Norska farvatten och norska operativa uppgifter skiljer sig en hel del från svenska motsvarigheter och det som är lämpligt för Norge kan mycket väl vara något helt annat än det som är lämpligt för Sverige.

Marinen ville tidigare anskaffa två stridsstödfartyg, men reducerade sedan ambitionen till två stödfartyg. Tyvärr saknades politiskt stöd för dessa anskaffningar. Se Marinbloggen, och de utförliga kommentarer som Marinen lämnat i ämnet. Skipper och Skipper igen har förstås bevakat ämnet sedan några år.

Skulle man då vilja ha en logistikpjäs på 26000 ton? Jo, det vore utmärkt i många avseenden, och definitivt i lägre hotnivåer. Min huvudsakliga fundering är om resurserna för att skydda en så värdefull resurs som ett större stödfartyg finns i en flotta (den svenska) med sju korvetter som var och en verkligen behöver utnyttjas optimalt. Att gömma ett fartyg på 26000 ton i svensk skärgård känns inte realistiskt, medan att flytta fartyget långt från operationsområdet motverkar hela syftet med fartyget. I Norge gäller ett annat läge. Alliansen kan skapa det skydd som krävs för att leverera framskjutet underhåll även i högre hotnivåer.

En lämpligare lösning för svenska marinen vore ett mindre fartyg (än det norska), med viss förmåga till självskydd (luftvärnssystem) och större sannolikhet för att kunna döljas i svensk skärgård och infrastruktur. För att kunna ge erforderlig mängd bunker, förlägga personal och lagra och hantera förnödenheter krävs ändå en relativt stor plattform.

Enligt materielplanen är det livstidsförlängning av Carlskrona och vidmakthållande av Trossö som gäller.  Carlskrona bör då den strategiska situationen medger utgöra huvudalternativ för operationer långt borta. Trossö stödjer då "ständigt" nationella operationer.

Nåväl, det är intressant att se vilka lösningar andra länder väljer och anser sig ha råd med, samt hur geostrategi och allianser påverkar operativa och därmed materiella behov.

Framtidens #svfm - när inget parti vill betala för anbefalld förmåga

Ett tankeexperiment.

Om följande antaganden vore korrekta:

1. Försvarsmakten har ett underskott på materiel-sidan om runt 40 miljarder på en tio-årsperiod.
2. Ryssland rustar medan Sverige i vart fall inte upprustar.
3. Sverige och framför allt Gotland är strategiskt intressant i tänkbara framtida konflikter.
4. Inget parti med kraft att driva ett regeringssamarbete är intresserat av att öka anslagen betydelsefullt eller ansöka om Nato-medlemskap.
5. Nato artikel 5 är enbart förbehållet Nato-medlemmar. Partnerskapsländer åtnjuter inget skydd, endast övningsmöjligheter.

Då skulle man kunna hävda att försvar mot väpnat angrepp är en uppgift som svenska försvarsmakten inte är dimensionerad för att lösa, givet styrkeförhållandena gentemot Ryssland och förutsättningarna för att snabbt kunna motta militärt understöd från vänligt sinnade organisationer eller nationer.

Vilken försvarsmakt får man då?

Man skulle kunna tänka sig en expeditionär styrka för att i operationer ledda av FN eller Nato lösa militära uppgifter utom rikets gränser. Det vore i princip en prolongering av de senaste nio årens (sedan försvarsbeslut 2004) inriktning för Försvarsmakten. Frågan är om folket vill finansiera detta koncept med svårförklarade nytto-effekter för riket. Denna organisation skulle troligen inom en tio-årsperiod förlora kapaciteten att försvara någon del av riket och sannolikt få svårigheter att upprätthålla effektiv territoriell integritet (TI).

Man skulle också kunna tänka sig en militär organisation ägnad enbart åt uppgiften territoriell integritet, vilket ligger i linje med "alliansfrihet syftande till neutralitet i krig". Tanken är intressant som ett alternativ till det som många menar att insatsförsvaret blivit, en expeditionär styrka med ringa invasionsförsvarsförmåga. Kanske vore det mer realistiskt att ominrikta organisationen till att skapa robust territoriell integritet? Med detta menar jag hög sannolikhet för att upptäcka och ingripa effektivt mot kränkningar i fred och neutralitet. Många länder har just en sådan nivå på sin försvarsmakt, dock ofta kompletterade med medlemskap i en stark allians. Nato-landet Tjeckien har exempelvis 14 hyrda Gripen-plan

Hur skulle en sådan organisation kunna vara uppbyggd och vad skulle den kosta?

Varför territoriell integritet?

Territoriell integritet måste upprätthållas i luftrummet, på sjöhavet och på markterritoriet. Ifrågasätts den blir det stökigt (googla förslagsvis på Altmark, ubåtskränkningar eller division Engelbrekt). Visar den sig helt innehållslös blir det ett maktvakuum som andra nationer kommer känna sig tvingade att fylla alternativt se som en möjlighet att fylla.

Luftterritoriell integritet

I luften bör ett relativt litet flygvapen kunna hävda territoriet intill dess stridshandlingar inleds, förutsatt att det har tillräckligt vass spets. Det kan röra sig om kanske 40 stridsflygplan, ett antal baser spridda över riket (Såtenäs, Ronneby, Uppsala, Luleå, Visby) samt luftburna och fasta sensorer för förvarning och övervakning. Med rätt baseringsmöjligheter borde Gripen C/D vara relevant i ett tiotal år från nu. Allt bygger dock på att flygplanet har en tillräckligt kvalitativ jaktrobot som kan medföras på och klarar incidentuppdrag. Det senare kan innebära att ett mer långräckviddigt flygplan (Gripen E/F) skulle vara mer effektivt då vapenlast och räckvidd är gränssättande även vid incidentuppdrag. Incidentberedskapen skulle då den görs till huvuduppgift lämpligen upprätthållas H24 året om.

För att kunna stödja flottans uppgift sjöfartsskydd behöver sjömålsbekämpningskapacitet vidmakthållas.
Luftvärnet skulle behöva inriktas mot att försvara flygbaserna mot kryssningsrobotar samt ett fåtal samhällsviktiga anläggningar som kärnkraftverk och försvarsinstallationer. Detta skulle i sig kräva investeringar.

Helikopterverksamheten inriktas mot huvuduppgifter på sjöterritoriet. Transportkapacitet för att transportera trupp vidmakthålls då den stödjer markterritoriell integritet.

Kostnaden för dessa luftoperativa system bör ligga i nivå med dagens anslag, med tanke på anskaffningsbehovet på luftvärnssidan kontra minskningen av antalet stridsflygplan.

Markterritoriell integritet

På markarenan skulle en armé med endast TI-uppgift påminna mycket om hemvärnet. Vissa uppgifter skulle kräva mycket hög kvalitet (stöd till polisen m.a.p. terrorist-bekämpning, CIED, spaningsförband) medan andra skulle kunna medge relativt låga kostnader per enhet och därmed finnas gripbar över ytan. Förmåga till mekaniserad strid skulle sannolikt avvecklas. Vad gäller markterritoriell integritet på Gotland kan en hårdare kapacitet vara nödvändig för att erhålla nödvändig tröskeleffekt, även innan strider inleds.

Det säger sig självt att en armé utan kapacitet till mekaniserad strid skulle kosta avsevärt mycket mindre än armén i IO14.

Sjöterritoriell integritet

Till sjöss skulle TI-uppgiften kunna lösas med en kombination av dagens sju korvetter, fem ubåtar, sju minröjningsfartyg och ett antal tillförda patrullfartyg och minröjningsfartyg. Ubåtarna löser samma uppgifter som i dagens organisation. Amfibiekåren skulle i likhet med armén reduceras men delar av den skulle fortsatt behöva stödja flottan (undervattensstridssystem och bevakningsbåtskompaniet). Vid krigsutbrott i närområdet kompletteras uppgiften för flottan med sjöfartsskydd, en mycket resurskrävande uppgift som i sig motiverar sjömålsbekämpande system och luftvärnsrobot på fartyg. Sjöfartsskydd förutsätter som tidigare nämnts också att flygvapnet förmår skydda sjövägarna.

Ytövervakningen hanteras med fasta sensorer och rörliga enheter som kan ingripa vid incidenter. De rörliga enheterna bör alltid ha enheter till sjöss, förslagsvis en på västkusten och en på syd och ostkusten. Två vedettbåt typ Kalmar tillförs genom modifiering av befintlig materiel.

Den stora utmaningen ligger under vattnet. För att effektivt kunna hävda integriteten under vattnet behöver inomskärs ubåtsjaktförmåga återtas genom att vapensystem för undervattensmål på inre vatten tillförs. Ett antal patrullfartyg för uppgiften behövs, gärna en modern variant av patrullbåt typ Kaparen, men utan ytattack- eller luftförsvarsförmåga. Bedömt skulle en division av åtta sådana fartyg kunna utgöra en tillräcklig bas för att kunna övervaka över tid och ingripa kraftsamlat vid behov. Dessa skulle behöva skrovfast och sänkbar sonar (VDS), passiva sonarbojar, framåtskjutande vapensystem (ELMA ny?) och eventuellt torped. Besättningarna borde kunna hållas runt 25 personer i likhet med Kaparen-klassen, då de endast behöver leva upp till sjösäkerhetskrav och undervattensuppgifter. Sammanfattningsvis skulle de bli kostnadseffektiva enheter med hög tröskeleffekt för en motståndare under vattnet.

Vidare behöver utomskärs ubåtsjaktförmåga vidmakthållas och utvecklas genom tillförsel av ny torped. Alla sju korvetter och båda vedettbåtarna behöver därför VDS och torped.

Självklart måste flygvapnets tunga helikoptrar kunna användas för ubåtsjakt både inom- och utomskärs. Även radarspaning blir en prioriterad uppgift.

Ett antal fasta installationer kan utgöra uthålliga och kostnadseffektiva sensorer inom ubåtsskydd.
Antalet minröjningsfartyg ökas till runt 14. Syftet är att skapa kontroll över undervattensdimensionen genom kartering och minsökning, därigenom kunna upptäcka och röja mineringar och hålla de viktigaste sjövägarna öppna.

För att effektivt stödja sjöoperativ verksamhet behövs marina installationer (baser) på väst-, syd- och ostkusten. En mindre kapacitet är önskvärd även på Norrlandskusten.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis skulle en organisation helt inriktad på TI se radikalt annorlunda ut än dagens IO14. Huruvida IO14 klarar de uppgifter som ålagts försvarsmakten kan andra bedöma bättre än denna skribent. Dock bedömer jag att trovärdig territoriell integritet kan upprätthållas på detta sätt utan en anslagsökning från nuvarande nivå, vilket är intressant ur flera aspekter.

Det skulle hantera det stora gap som av många initierade upplevs finnas mellan uppgifter och resurser. Här är länkar egentligen överflödiga. Läs inlägg under våren 2013 på valfri försvarsblogg, eller varför inte någon av generalerna Neretnieks eller Gustafsson.

Exemplet understryker behovet av att söka en lösning på den underfinansiering av försvarsmakten som många menar är rådande. Om TI vore dimensionerande uppgift skulle sannolikt nuvarande anslagsnivå vara helt på sin plats. Med avsevärt större uppgifter än så stärks argumenten för ett Nato-medlemskap till att vara det enda rimliga för att klara försvarsmaktens uppgifter.

Det stora skiftet i resursfördelning som jag menar skulle behöva ske mellan främst armén och flottan är inte ägnat att antyda att armén inte är relevant i IO14, (tvärtom vill jag se en återuppbyggd stark markstridsförmåga) utan skall ses som ett utryck för sjöstridskrafternas omfattande och komplexa uppgifter inom TI och markförbandens relativt mindre omfattande uppgifter.

En så stor omställning av försvaret skulle förstås skapa en mängd nya problem. Kan man rekrytera till sådan verksamhet? Vad är värdet av TI om man inte kan följa upp den med strid i högnivåkonflikt? Hur mycket kostar själva omställningen?

Vad gör man då med sin TI-försvarsmakt om (mot all förmodan) kriget kommer? Ja, då får man väl samordna sina kvarvarande stridskrafter bäst möjligt med den styrka som eventuellt beslutar sig för att gå i strid med motståndaren. Ungefär som vi får lov att göra med nuvarande organisation, inte sant?