 |
Minnesstenen på Berga
|
Sista
december 2004, på dagen tio år sedan, lades Andra ytstridsflottiljen (2.ysflj)
ner. Detta var en följd av det, i mitt tycke, usla försvarsbeslutet, FB04.
Flottiljen lades ner, och delar av den fördes över till Berga-delarna av det
sidoordnade förbandet Fjärde minkrigsavdelningen (4.minkrigsavd) som var
utpekat som utvecklingsförband. Samtidigt flyttades Amfibieregementet (Amf 1)
till Berga. I syfte att ”Lagen om anställningsskydd” inte skulle innebära att
amfibiebefattningarna skulle bemannas av flottister flyttades den nybildade
4.sjöstridsflottiljen till Muskö. Detta var mycket olyckligt för
ytstridspersonalen, men även för minkrigspersonalen, då det innebar att de
skulle inplaceras enligt turordningslista mot samma befattningar, vilka till
antalet var avsevärt färre än 2.ysflj och 4.minkrigsflj hade sammanlagt. Bland annat
hade två korvetter av Göteborgsklass, Göteborg och Kalmar, omgrupperats till
systerförbandet i Karlskrona.
Många kollegor tog de generösa anbud om karriärväxling
som erbjöds via Trygghetsstiftelsen. Andra accepterade bud om tjänster på andra
platser i organisationen som Militärhögskolan, Amfibieregementet eller
Högkvarteret. Många motiverades till beslutet på grund av den långa
pendlingssträckan till örlogshamnen på Muskö.
Sammanfattningsvis tog flottan en rejäl smäll i FB04
och vi var många som var bittra över detta, på grund av en försämrad
arbetssituation, upplevelsen att politiker såg försvarsmakten som ett
arbetsmarknadsinstrument och att fungerande materiel och besättningar
skingrades för vinden.
Vad var då Andra ytstridsflottiljen?
Som det
står på den fina minnesstenen på Berga var flottiljen sprungen ur Första
jagarflottiljen och senare, när den lätta flottan ersatte kryssarna och
jagarna, Första ytattackflottiljen.
1.yaflj
hade fram till början av 1980-talet tung torped som huvudbeväpning och
allmålskanoner som vapen för luftförsvar och närstrid. Torpedbåtseran är väl
beskriven i Curt Borgenstams och Bo Nymans fina bok ”Attack till sjöss”. När
först patrullbåtarna kom med sin norska IR-målsökande robot 12 och senare
Norrköpings-klassens torpedbåtar bestyckades med den svenskutvecklade robot 15
kom roboten att utgöra huvudbeväpning på flottiljen, i flottan och egentligen i
hela invasionsförsvaret i och med att även flygvapnet fick robot 15. Tung
torped blev dock kvar som ett mycket kraftfullt vapen för kortare stridsavstånd. Robotbåt av Norrköpingsklass kunde bära tio tunga vapen, sex
torpeder och fyra robotar, eller två torpeder och åtta robotar, en eldkraft som
egentligen bara matchas av Stockholms-klassens två korvetter (tidigare 2 tp+8 rb).
När jag 1993
gjorde värnpliktig grundutbildning som torpedmekaniker var min
drabbningsplats på HMS Piteås däck, vid de två tunga torpedtuberna. Flottiljen
på Berga bestod då av sex robotbåtar, fyra korvetter och sex patrullbåtar. Av
robotbåtarna hade tre komplett besättning och en reducerad besättning som
räckte till att utgöra flottiljchefens ledningsfartyg i ubåtsjaktstyrkan.
Vid anfallsföretag (vårt anfall mot
fientliga styrkor) sökte ytattacken insätta samordnade salvor
mot fartygssamlingar eller enheter med kraftfullt luftförsvar, som fientliga
jagare. Slutligen skulle initiativet och effekten av robotinsatsen utnyttjas
till att göra processen kort med så kallade ”torpedvärdiga” mål. Till dessa
torde landstigningsfartyg, transportfartyg och större ytattackenheter räknas.
Vid torpedinsats behövde avståndet minskas till runt 20 km vilket innebar att skjutande
enhet kommer inom porté för exempelvis 130 mm artilleri på jagare. Detta
underlättades av robotbåtarnas höga fart, som kunde nå upp emot fyrtio knop med
hjälp av tre gasturbiner kopplade till propellrar. Det säger sig självt att
offensivt handlande, god anda och stor risktagning var helt nödvändiga
förutsättningar på dessa enheter och förband och det var heller aldrig någon chef som
svävade på målet om vad uppgiften gick ut på eller krävde. Jag minns ännu tjugoett
år senare den första uppställning flottiljen hade i januari 1993, för
flottiljchefen kmd Göran Frisk. Förbandet hade just fått den lätta ubåtsjakttorpeden 45
tillförd. Ingen behövde sväva i okunskap vad målsättningen var.
Min
värnpliktsomgång ryckte in direkt till robotbåtarna och bodde ombord från första
dagen. Vi var tolv sjömän som bodde i hytt 1, med ytterligare tre i en
angränsande hytt. Även om det var stundtals monoton tjänstgöring med exempelvis
vakttjänst var det fantastiskt att tillhöra ett förband som hade så hög
förbandsanda och så spektakulära egenskaper. Jag kom sedan att tjänstgöra tre
år som officer och torpedtjänstbefälhavare (eg. underofficer med navigations- och
vapenunderhållsuppgifter samt däckstjänst).
Senare överfördes robotbåtarna till
3.ytstridsflottiljen, som var den nya benämningen på typförbandet. Det innebar
att jag själv bytte fartygssystem till Göteborgsklassen, på 2.ytstridsflottiljen. Jag tjänstgjorde som
Ytstridsofficer på HMS Gävle i två mycket bra år.
I samband med min flottiljs nedläggning och personella
sammanslagning med minkrigsdelarna från Berga bildades Fjärde
sjöstridsflottiljen. Jag fick på egen begäran möjlighet att byta system och var
Artilleriofficer på ett minröjningsfartyg av Landsorts-klass under ett år
vilket gav mersmak. Jag trivdes mycket bra med de för mig nya arbetsuppgifterna
och saknar inte 2.ysflj i min dagliga gärning. Det finns många fördelar med
sammanslagningen och det finns samma höga kvalitet och engagemang på vår nu
tioåriga flottilj. Men ett fantastiskt starkt förband var det onekligen. Jag är glad och stolt över att ha tillhört det under en del av dess verkansår.
